Experience

Experience is not what happens to a man,

but what a man does with

what happens to him.

~Aldous Huxley~

Som på Lottas tid

Hur många läste Lottaböckerna i tonåren? De var ju gamla redan då (åtminstone i mina tonår) och kändes lite mysiga att läsa. Men en del saker fanns delvis kvar, men är borta nu.

Till exempel satt Lotta många kvällar på sin säng och lappade. Jag har också lappat strumpor som fått hål på tårna. Det gör jag inte längre. Lotta sydde kjolfållar för hand. Det har jag inte gjort. Men nu har jag ett två och ett halvt år gammalt projekt i knät.

I mars 2008 förde jag in min halvlånga mockajacka till en skomakare för att få alla knappar rejält fastsydda. Nån hade säkert lossnat redan då. Han lovade att jag skulle hinna få den till min Romresa. På väg till flyget hämtade jag den- inte klar! Under resan tappades nån knapp till, åtminstone föll hela ryggslejfen bort, men den var bara onödig och ful. Alla knappar är sydda med EN tråd, visserligen tjock, men inte stark. Jag fick en vaxad oavslitbar tråd av skomakaren.

Har det hänt nåt? Nope! Eller jo, fler knappar har trillat bort. I Stockholm, i august samma år, tappade jag en knapp som håller fast ena ändan av axelslejfen (heter det ens slejf?) och den har viftat irriterande sen dess. Jag har haft många påminnerlser i telefonen och flyttat fram och flyttat fram. Nu ska jag till Stockholm igen och inser att det här är den jacka som är mest presentabel och lagom varm. Den har EN knapp i knäppningen och som sagt en viftande axelslejf.

Nu ska här sys. Men eftersom det är nya tider ska det först bloggas om det. Inte undra på att folk inte får lika mycket gjort nu för tiden och måste köpa nya strumpor så fort en tå tittar ut.

Sorgmantel

Sorgmantel, sorgmantel

du kvinna i svart

Man har svept in dig i sorg

skadat din själ

Men ännu ser jag fållen

av din vackra tunika

din vita frans i hoppets färg

Han som tog dig till fånga

hann sarga dig med sin nål

men han kunde inte hålla dig fången

Du sitter hopkurad i frihet

vilar din vackra vingar

Men snart snart kommer du att flyga

Snart snart kommer alla att se

Att det svarta inte är så svart

Purpur vaniljgult indigo

Du har dem, alla färgerna

Snart snart ska du flyga igen

Snart snart ska du lysa

Sorgmantel

Strength for the day

Källa

Pausa lite

Jag tycker inte jag har haft så full fart som alla säger. Jag har minsann slappat mellan varven också! Men kanske jag har mycket på gång och bara att bära på tankar och planer kan ju också göra en stressad. Och sen har det ju hänt väldigt mycket i mitt liv det senaste året. Jag har flyttat, inte bara bytt ort utan också fått en hel familj, med allt vad det innebär, på köpet. Dessutom har jag gift mig och börjat en ny utbildning, haft en ganska tung sommar med målningsjobb (som tog förvånansvärt mycket energi), teater, graviditet och missfall.

Så inte är det konstigt om kroppen på olika sätt försöker trycka på pausknappen. I snart två veckor har jag haft lite oklara symtom med andningssvårigheter och hjärtklappningar. Det var så pass illa i tisdags att jag åkte till HVC för koll. De kollade min hjärtrytm med EKG. Hjärtat slog som det skulle, men inte helt jämnt. Men det var ändå ingen fara. Jag fick astmaspray på prov för att se om det hjälper, men jag har inte märkt nån skillnad de få gånger jag har testat. Från flera olika håll har jag fått samma förslag på vad som kan vara problemet. Den saken blev testad redan i juli efter missfallet, men jag har inte fått nåt svar på det. Det är nåt som ganska lätt kan medicineras och alla symtom stämmer. Dumt om det är det som är problemet och de har väntat med att berätta eftersom jag inte varit på efterkoll till sjukhuset än. Imorgon ska jag ringa laboratoriet och fråga!

Den här helgen (to-lö) var jag på FMT-kurs i Åbo. På fredagen blev jag tvungen att pausa och vila fem timmar, men är glad att jag lyssnade på kroppen och gjorde det. Nu har en del saker med utbildningen ordnat sig så kanske det blir lättare att leva. Samtidigt som det leder till fler arbetsuppgifter...

Och nästa helg blir det resa till Stockholm. Jag är dock mycket tveksam till om det blir nåt lopp för min del, ska inte pressa kroppen då heller. Men jag får i alla fall se stan och ha flera dagar på tumanhand med min Älskade. Det ser jag fortfarande fram emot. Vi får ju ta det i lugn takt och njuta av tillvaron. :)

Längtar!

Om två veckor åker vi till Stockholm, eller snarare vi är redan där! Me like! Vi ska springa i Hagaparken, dock kom ett litet "bakslag" då vi fick veta att vi inte får springa tillsammans. De har dessutom ordnat tidtabellen så att K startar först och jag får lubba iväg innan han är i mål. Men vi får väl heja på varann varsin gång, jag när han startar och han när jag kommer i mål. Om vi alls ser varann, det kommer att vara några tusen löpare på plats.

Sen har vi en rolig kväll som belöning. Vi ska se Sissela Kyles egen show på Rival vid Mariatorget. Det kommer säkert att bli superroligt och dessutom fascinerande att se henne hålla i en hel föreställning själv.

Sen har vi två oplanerade dagar kvar. Jag skulle gärna göra ett besök på Gondolen vid Katarinahissen, men vet inte om vi är tillräckligt flashiga för det. Kanske vi duger till att visa oss där en måndag?

Inte nog med det. Fyra veckor senare ska vi besöka vår egen huvudstad. Jag ska på kurs fredag-lördag och K ska jobba på huvudkontoret på fredagen. Sen ska vi se på stan och mysa på hotell.

Lite mer än vardagslyx kanske, men jag tycker vi är värda det. :)

Och på tal om Stockholm så var de här bland de vackraste foton jag sett.

Lyx igen

Jag stod och tänkte på det i duschen, men då jag sökte fram en bild kändes allt väldigt bekant. Och jo, jag skrev det för bara en månad sen.

Men det ÄR så skönt att duscha efter smutsigt arbete och en jobbig löprunda. Nu har jag lagt av mig igen, orkade inte 5 km i ett sträck. Än en gång blev det bevisat att kondition är färskvara.

Krämig kycklingsoppa med broccoli och ost

1 ask (400 g) marinerade broilerstrimlor (denna gång krämig peppar)
vatten
1 broccolibukett
1 näve röda linser
1 koskenlaskijaost (250 g)

Koskenlaskija är en ganska hård smältost (inte direkt bredbar) som tillverkats av Valio i 77 år!

Stek broilerstrimlorna och fyll på med "lagom mycket" vatten (ett uttryck som K hatar...) tillsätt broccolin i små bitar samt linserna (K frågade "ska det bara vara det där i soppan?" så jag sa att jag kan slänga med linser också *fniss*). Öka vattenmängden om det behövs.

Koka tills broccolin är lagom mjuk, godare med lite tuggmotstånd. Häll ner osten i tärningar och rör om tills den smält. Smaka av med lite kryddor. Jag använde salt, peppar, kummin och basilika.

Det här blev fyra portioner. Snabbt och enkelt!

När jag tittar på bilden tycker jag soppan ser lite blek ut. Röd paprika i små bitar skulle vara snyggt.

Har lagt till recepten i högerkanten och även konsulterat min LCHF-guru Svea i fråga om märkningen. Det här receptet är annars okej, men röda linser innehåller en hel del kolhydrater. De kan förstås lämnas bort, eller så kan man tänka att den mängd man får av 1/4 näve per portion är okej. :)

Fyllda paprikor

Det här receptet är hämtat från mat-Birka som finns gratis i större k-affärer.

4 paprikor
1 lök
1 påse grönsaksblandning mexican mix
1 burk (185 g) tonfisk i chilisås
1 burk tonfisk i vatten
Svartpeppar
1/2-1 burk ostdip (från hyllan med tacogrejs)
ca 1 dl riven ost

Tonfisken i chilisås och grönsaksblandningen är Pirkkas, men det går säkert att hitta motsvarande av annat märke. Grönsaksblandningen innehåller paprika, kidneybönor, gröna bönor, lök, majs och minimajs.

Klyv och putsa 4 paprikor (jag tog bara 3). Låt skaften sitta kvar. Pensla med olja och rosta i ugnen 225 grader i 10 minuter.


Stek 1 lök och rör ner grönsakerna. Jag lade till några färska champinjoner. Sen i med tonfisken. Chilitonfisken innehöll två hela chilifrukter. Det stod att man kunde ta bort dem, men jag tänkte "ska det va så ska det va" och hackade med dem. Det blev eldigt!


Fyll paprikorna. Sleva på ostdip och strö över riven ost. Gratinera i 10 minuter. Servera med sallad och bröd står det i receptet. Jag var för lat och åt dem som de var.



Jag åt två halvor till kvällsmat efter att ha ätit en stadig lunch på jobbet. K åt också två då han kom hem från träningen och fick två till lunch följande dag.

Receptet är väl tilltaget. Det blev mycket fyllning över. Vi åt den med ris nån dag senare, det räckte gott och väl till två personer. Det är med andra ord för mycket fyllning även till 8 halvor.

Bombay bitches :)

Folk brukar ibland säga att jag äter så sunt och kokar och lagar. Om en stund ska jag skriva om denna veckas spännande recept. Men idag har det inte sett bra ut!

Jag hade en slö förmiddag och kom mig iväg till stan senare än jag tänkt. Efter en stund var jag hungrig och trött. Jag hade ingen lust att köpa nåt och börja koka åt mig själv. Nåt exklusivare än Hesburger blev det inte. Nyttofaktorn var låg och känslan i magen efteråt var inte spceciellt skön.

Jag åt ett kycklingburgermål. Hamburgaren var god, men pommes fritesen (?) var ganska smaklösa, men bättre än de hos Gyllene Fågeln på andra sidan gatan. Dessutom var jag ju tvungen att prova de roliga sakerna som det skyltades om. Tyckte namnet passade min lite trötta sinnesstämning. Men det visade sig att jag läste fel... Det var helt enkelt "bites" :) Friterade ost- och jalapeñobollar. De var goda, men jag åt dem först hemma eftersom jag blev för mätt av allt det andra.

Hesburgers sida är alldeles för informativ såna här gånger. Jag räknade ut att hela kalaset var 1300 kcal. Ungefär dubbelt så mycket som en normal måltid. Nåja, som engångsföreteelse kan det väl gå.

Dessutom köpte jag två nyheter. Fazers blå med cashewnötter och en nypa salt. Ganska god, men mjölkchoklad är inte min grej längre. Den är inte slut än! Däremot tömde jag Pandas "blåbär" inklädda med vit choklad. Det står att det är äkta blåbär, men det känns lite fejk när det som gömmer sig innanför chokladen är prydligt skurna fyrkanter. Jag hade nästan hoppats på torkade bär.

Tjolahopp, där har vi min hälsodag! Ingen träning heller, men ska nu ut på dagens andra hundpromenad.

Jag är rik!

För nån vecka sen köpte jag ett par skor. Sneakers kanske de heter. Inga äkta converse, ack nej. Dessutom var de på rea. Jag betalade 5,90. I skolan skojade jag med några barn att jag hade sparat länge och nu kunnat köpa dem och berättade vad de kostat. De skrattade gott och berättade om hur många tior de minsann själva har i börsen.

Efteråt började jag tänka. Visserligen är 5,90 säkert det minsta man kan betala för ett par nya skor i Finland. Men det är ändå ingen självklarhet för alla i vårt land. Jag känner mig rik. Jag har absolut ingen möjlighet att gå och köpa ens en begagnad bil och slänga fram reda pengar på disken (om den inte är från förra årtusendet, kanske). Och banken hänger efter oss i måååånga år och äger vårt hus tills vi är gamla. Men ändå. Inom rimliga gränser kan jag köpa det jag behöver. Jag kan köpa en ny telefon om jag behöver, jag kan betala ganska mycket för gymkort och jag behöver inte stå och fundera i mataffären vad jag har möjlighet att köpa.

Inom rimliga gränser förstås...

Går man ett steg längre, nu när Röda korset har hungerdagsinsamling, kan man konstatera att skorna som jag skulle överleva utan hade gett grötportioner till en hel by. Hur stor den är får man inte veta, men det är ganska intressant att klicka fram vad man kan få för en liten summa.

Sen kan man ju passa på att klicka vidare och GE det bidraget också :) Jag gick förbi minst en insamlare idag, mest för att jag var för lat för att ta fram börsen, och var inte säker att jag hade kontanter heller. Nu kunde jag lätt och tryggt betala in en summa via min internetbank så att en familj fick en förpackning kastruller och kärl och dessutom mat för en månad. För en summa som för mig kanske inte är direkt en struntsumma, men ändå ganska lätt att avvara. Jo, jag vet att en del av det man ger går till administration och omkostnader, men det är ändå roligt att veta lite ditåt vad pengarna räcker till, för det är ju så mycket mer än här. Varje liten summa hjälper någon!

Personal peptalk

Stackars läsare, nu kommer ännu en joggblogg... Men jag vet inte om det skulle vara mer intressant att läsa om renbäddade sängar, snabb dammsugning, middag gjord på rester och en hel del slöande vid datorn. Men det är fritt fram att låta bli att läsa...

Nåväl, jag brukar försöka pricka in min träning då K är på hockeyträningar (sonen spelar och han är en av tränarna). Det är ganska många gånger i veckan, speciellt när matchsäsongen börjar. Idag hade jag tänkt mig gym, men det är söndag så gymmet öppnar först kl 14 och då slutade hockeyträningen. Jag bestämde mig för att ta en löprunda istället och se om jag klarar av hela 5 km:s rundan på egen hand.

Eftersom jag varit så glad och stolt hittills ska jag nu redogöra för hela kampen ;) Siffrorna är den ungefärliga tiden, ibland bara gissad.

1.08

Märker att jag glömde ta med mig mp3-spelaren som skulle underhålla mig, men ids inte vända.

4.00

Redan alldeles för varmt, det har ju varit kallt flera dagar så jag trodde t-shirt och tunn vindtät jacka skulle behövas. Knöt jackan runt midjan. Nycklarna skramlar och studsar i fickan.

5.00

Försöker andas på pilatesvis för att orka bättre. Långa inandningar genom näsan och utandning genom munnen. Det funkar bra, men jag låter som ett gammalt godståg.

6.00

Börjar redan känna mig trött, funderar på om jag inte ändå ska gå lite idag. Det får jag väl om jag vill. Bestämmer mig för att springa 10 minuter först i alla fall.

7.00

Nu vill jag stanna! Kommer ut till första bilvägen som ska korsas, det kommer en bil och jag vet att de inte stannar, trots skyddsvägen. Jag vänder snabbt åt höger och börjar jogga på bilvägen, korsar vägen när bilen kört förbi. Hoppsan, där struntade jag i ett lysande tillfälle att få stanna. :)

10.00

Har sprungit uppför en backe och känt doften av rosor, försökte andas lite tystare eftersom jag mötte en pojke på cykel :) Nu går det neråt och det är grusväg igen och natur omkring mig. Jag börjar med nedräkning tills halva vägen är nådd.

17.00

Plötsligt har jag passerat halva tiden, jämfört med min förra runda.

20.00

Nu skulle jag verkligen vilja stanna och gå en stund. Gör en avancerad matematisk uträkning. Första gången jag vilje stanna hade det gått 7 minuter, efter det orkade jag springa 13 minuter till. Nu är det inte ens 13 minuter kvar... Tja, inget hållbart resonemang, men det fick mig att orka vidare.

Sen kom jag ut på asfalt igen, passerade ett hus där K:s bekanta och T:s bästis bor. En orsak god som någon att springa fortfarande. Sen tog det inte länge innan jag kom ut på VÅR väg. Nu var det bara 800 meter hem. Fånigt att sluta nu. Dessutom tyckte jag att jag låg bra till med tiden.

28.00

Jag ser huset och ökar automatiskt farten

30.00

Jag inser att jag har chans att slå mitt rekord och ökar ytterligare.

31.00

Kommer in på gården på jämna minutrar. Förra gången sprang jag på jämnt 33. Jag har klarat varvet själv och förbättrat tiden! :)

Never ever give up! Lärde mig ännu en gång hur mycket som sitter i hjärnan och att den kroppsdelen är förbaskat lat, men kan övervinnas! :)

Purple ring, purple ring...

Jag har otur med telefoner. För 1,5 år sen hade jag en som redan från början hade nåt fel eller virus. Den tyckte om att skicka tomma meddelanden med jämna mellanrum. Det nådde sin kulmen då den skickade över 300 då vi var i Sverige på sportlovet. Även om de var tomma och mottagaren var ett nummer som inte fanns (12345 eller nåt sånt) fick jag betala för att de skickats iväg. Kring 85 euro kostade kalaset. Jag köpte ny telefon och den har jag varit nöjd med.

Förra veckan försvann den spårlöst och det irriterar mig enormt. Det mest troliga är att den ramlade ur min ficka då vi var ute och gick/sprang med hunden. Men lite otroligt ändå, eftersom fickorna var djupa, jag hade en reflexväst utanpå och K sprang bakom mig och borde ha sett en telefon på flykt.

Idag blev det en ny då. En slide-modell har jag aldrig testat förr. Den var inte den billigaste i affären, men ändå från den billigare ändan, en bra bit under tresiffrigt. Tycker den är snygg och ska nu börja kolla vad den går för.

Mannen på bilden ingick inte i köpet. Lyckligtvis.

Inspiration!

När jag sökte efter en fin bild till förra inlägget halkade jag in på denna sida. Där har jag många gånger hittat bilder med fina, tänkvärda, peppande, tröstande texter. Man får en hel del positivism och hopp med sig därifrån. Skönt!

Supervecka!

Bildtext:
Failure will never overtake me if my

determination to succeed is strong enough.

~Og Mandino~

Jag vill verkligen inte låta skrytsam, jag är bara så glad och stolt över att ha lyckats och kommit i ett flow som det så modernt heter. Jag har också veckor då jag bara sitter på min feta röv i soffan med datorn i knät. Så låt mig nu glädjas när jag varit lite duktig, man vet aldrig hur länge det håller i sig... ;)

I måndags var jag på gymmet, jag hann jobba i maskinerna i kanske 20 minuter innan Pilatespasset (60 min) började i den varma salen (38-40 grader). En intressant och skön upplevelse, hittade mina djupa magmuskler igen. På tisdagen kom vi oss iväg på en löprunda igen. Jag tyckte det kändes trögt och stelt i benen och sa att jag knappast kommer att orka springa så långt, tänkte att det får bli nån sån där femminutersvariant igen. Men jag pinnade på. Till slut hade jag sprungit så långt att jag bestämde mig för att klara mitt tidigare rekord och springa mer än 22 minuter. Sen vet jag inte vad som hände, men jag orkade i mål! :) Fem kilometer (5 km!) på 33 minuter är ingen rekordtid. Det finns ju folk som springer drygt 40 km på bara två timmar, men ändå. Jag gick inte. Jag stannade inte ens för att knyta skorna.

Jag tycker det är så fascinerande att se hur snabbt det går framåt. Jag trodde inte det här var möjligt. Sommarens projekt inleddes 20.7 och jag tror jag bara sprungit sex gånger sen dess? Vad kroppen kan?! Jag förstår uppriktigt sagt inte hur det är möjligt. Kanske min dåliga kondition delvis har suttit i hjärnan? Att jag inte har vågat tro att jag kan och orkar och nu kommit över nån slags tröskel?

Igår ville jag på gym, men det var väder för målning så jag stretade på med de eländiga fönstren på baksidan. Det sista som var kvar, och jag blev klar när solen gick ner! Dessvärre sker ju det ganska tidigt nu. K var borta, men jag kom på att jag kunde föra föräldrarnas bil till flygfältet ändå och börja gå hemåt, så kunde K hämta mig sen. Eftersom jag känt mig styv i ryggen tog jag med mig stavarna. Jag hade bara hunnit gå en kvart när K ringde och undrade var jag var. Han sa att han skulle gå ut med Selma istället. Jag hörde mig säga att de kan ju komma och möta mig. Sen fanns ju ingen återvändo, jag fick gå ända hem. Jag hann gå 6 km innan vi möttes, sen var det bara resten kvar. Det blev 9,5 km och tog 1 h 45 min, trots att jag gick raskt med stavarna i början. På slutet hade det nötts hål i båda gummi"plupparna" så det var inte lika roligt att staka på när det skrällde så. Skönt och friskt väder var det, på det sättet är det skönt med höst. Luften är så "krispig" som de säger på engelska.

Och så idag då. Gymmade riktigt bra och inledde med 22 minuter och 3 km på löpbandet. Där har jag aldrig orkat springa mer än 10-12 minuter förr. Men nu hade jag peppande musik i öronen och det kändes inte alls tungt. Det var till och med så att jag fick bita mig själv i tungan för att inte börja sjunga med i låtarna. :) Under resten av gympasset var det likadant, jag märkte att foten stampade takten och munnen formade orden, men jag höll i alla fall tyst, tror jag....

Bort med jante-lagen. Jag har varit duktig för böfvelen! :)

Glömde förresten nämna ännu ett rekord... Förra veckan var vi ute och sprang redan kl 6.24 på torsdagsmorgonen. Helt huvudlöst! Och jag fullföljde en runda för första gången, dvs sprang hela vägen. Då var det bara 3,2 km. Med många små delmål får man uppleva många segrar.

Jag kanske tjatar, men jag tycker på riktigt att det är helt otroligt. Jag är snart 38 år och jag har aldrig haft bra kondition, aldrig sprungit. I högstadiet och gymnasiet (?) hade vi konditionstest på 1,2 km. Jag sprang aldrig hela vägen. Alla har olika förutsättningar för olika saker. Att komma igång med att springa trodde jag aldrig var möjligt, och inte så fort. Men nog om det nu!